Kan fest-teori bli praktik?

Igår hade vi vår första planeringsfika för julfesten, alla våra vackra inre bilder ska nu anta formen praktik. Detta är vad all träning gått ut på, kommer vi att kunna slå eller komma jämsides med de föregående festerna. Vi har ju ambitionen att totaltoppa allt.



Redan igår tjyvstartade jag genom att städa hönshuset och ställa värpredena i en ny ställning. Jag tänker att det ska utmana hönsens invanda mönster, att de ska utvecklas ytterligare. Min hönsbok som jag i kärlek förlagt förklarade att de behöver förändring, nåt nytt ibland.



Vi planerade stora tekniska inköp, vem lagar vad. Finns det nya rätter på julbordet som Martin med sin bakgrund i Borås kan tillföra? Sitter Susanna inne på något nytt från skärgården eller landet Tyskland. Jag blev ansvarig för artister och scenen. Nu är det så att jag sedan vi flyttade in här för snart 5år sen har kännt stor avsky för ett visst innertak. Funktionen är att skyla fjärrvärmerör, det är fult, dåligt gjort och ger en bastukänsla.



Utan att få en direkt tillåtelse har jag idag vidtagit de krafttag som jag så länge har haft i fantasin. Nu är det på väg ner, vi får 30cm högre i tak. Rören har jag tänkt att vira stora glittersnören runt.



Det är skönt att skylla saker på dem som bodde här innan oss, dels var det ett löjligt tak. Men såklart hade de tid att förstöra de skruvskallar som de satte upp reglarna fästa i betongen med. Min ambition som hobbysnickare är att de som kommer efter mig ska stanna upp och beundra på vilket sätt jag löst det ena eller andra. Rykten kommer att cirkulera, växa med tiden till otroliga ibland överdrivna hyllningssånger som kommer gå från land till land.

Men nu har våra förberedelser börjat, vårt TV-rum ska bli en fin fin lokal som kan matcha de toppartister som kommer på festen.

Mvh. Håkan

Om besvär med psykiska problem

Imorse hann jag heller inte med garagefrukosten som jag har som mål att starta dagen med. Min närmaste framtid stod svart på vitt på den ihopvikta lapp jag klämt fast där biljetterna skulle vara då vi hade sånt att bjuda på. Planen låg klar, en frukostlucka siktades vid niotiden om jag köpte grejer i islandstorget under treminuters uppehåll för att sedan förtäras under 18 minuter på 113:s slutstation fint belägen i en vändplan med skogsutsikt. Allt gick fint, man ger sitt inövade leende som erfarenheten skulpterat fram för att väcka känslan av att det är lugnt. Jag tänker mig att det utstrålar: kul att just du åker kollektivt, gå gärna och sätt dig. Inte för mycket, inte för lite.

Allt brukar gå så bra, pulsen ligger fin på gränsen till dvala konstigt nog. Men imorse var det kallt och blåsigt, på en högt belägen hållplats stod en ensam kvinna och väntade. Man glider in för att stanna fint och lugnt lagom nära kanten. Framdörren öppnas och hon står utanför och letar i sin plånbok. Tick tack, sekunderna går och det börjar bli kallt bakom ratten. Gå in och sätt dig kvinna kan man ha tänkt men hon stod kvar. Tiden går och dvalan bryts till surhet. Det som gör saken värre är att när hon väl gått in så halar hon upp en hundralapp. Det händer ibland men man förklarar att det var något år sen man kunde betala på bussen du vet? Hon ber om att få åka ändå och sura jag slänger iväg ett ja ja ljud.

Kanske berodde min surhet på att jag nu hade frukosten i sikte inom 15 minuter. Men redan innan vi kommit till nästa hållplats kom hon fram lättad och visade att hon hade ett färdtjänstkort i snyggt fodral. Sådant kort tror jag man får om man är sjukpensionär. Fortsättningen gick bra och jag hann med att kika in till vår gamla kollegas kiosk och fick med mig macka i plast, kaffe och en risifrutti som efterrätt. När jag lämnade bussen var det en kvinna som frågade mig om när nästa buss gick. Folk tror att man vet sånt, jag sa att det finns en tidtabell i busskuren och där står det alldeles säkert. Konstigt att folk undrar det så ofta.

När jag kom tillbaka för att fortsätta färden så stod hon fortfarande där och såg nu pillemarisk ut. Hon sa att jag borde köpa pytt i panna för då hade jag ju en hel matlåda. Sen sa hon " - Nu ska du komma ihåg vad jag säger, i pytt i panna är det stekt kött, stekt potatis och stekt korv." Jo det låter gott sa jag, men mystisk dam tänkte jag. Hon hakade på och när jag släppte av på sista hållplatsen så vad det bara hon och kvinnan med färdtjänst. Pytt i panna kvinnan tog adjö genom att förklara att de skulle minsann på kurs. Skumt tänkte jag eftersom de suttit långt ifrån varandra och inte snackat ett dugg.

Nu fick jag min frukoststund och mackan var god fast den legat i plast. Risifruttins socker väckte minnen om alla psykiskt sjuka vi skjutsat genom åren. Jag började 97 och vet inte när de slängde ut alla från beckonberga sjukhus. Men jag minns den kille som kallades läppen som satt och sket i busskurer men ändå skulle åka med bara han dragit upp byxorna. Han torkade sig inte och chaffisarna tyckte att det var äckligt att ta med honom. Sen har vi kvinnan som åkte fram och tillbaka mellan solvalla och mariehäll, kort sträcka och tog alltid en evighet på sig för att få upp kortet. Man sa att man visste att hon hade kort men det skulle visas tyckte hon nog för hon sa aldrig nåt och fick fram det till slut. Det känns som hon åkte dygnet runt. Hon luktade inte piss på något sätt men en del gör det och konstigt nog vill de gärna sitta längst fram.

Sen har vi en galen snubbe med ögonlapp som är rasist. Han har gett sig på en kollega från indien ryktas det om. Han blir galen om inte fläktarna är på och takluckorna är öppna. Han andas i en trasa och sparkade en gång till ett par tonåringar som hade fötterna på sätet enligt honom. Då blev jag arg och vägrade köra om han inte höll käften och satt still. När han gick av så gjorde han det karaktäristiska anmälningsförfarandet. Han antecknar bussnummret och säger att han minsann ska anmäla in en.

Det finns ett rykte att en mycket stor och stark psyksjuk kille gick på runt blackebergssjukhus och när han gick bakåt i bussen så satt en stilig kille och läste Svenskan. Då slog han ihjäl honom. Det var mycket länge sen och historien andas klasshat på ett bra sätt tycker jag.

Jag minns när jag var fackligt engagerad på jobbet och min dåvarande chef improviserade lite i rehabarbetet. En medlem hade fått en deprission och själv sökt hjälp på Beckis. Nu var det bra med chaffisen igen och trodde sig må bra av att jobba igen. Det himlades med ögonen och gjordes wash out tecken bakom medlemmens rygg på rehabmötet. Chaffisen skulle galenförklaras genom att kontakt togs med behandlande läkare. Man blir ju förbannade de e klart och det slutade som så att jag tog ut skyddstid under ljudliga chefsprotester och hängde med chaffisen till Beckis.

Psykläkaren hade svårt att veta typ hur normalläget var för chaffisen. Det kunde jag förklara eftersom vi jobbat ihop i tio år. Sen snackade de själva en stund och jag väntade i korridoren. I änden av korridoren pågick ett möte bakom några skärmar. Jag såg inte men hörde vad de talade om. Kanske var det tio stycken patienter eller snarare folk som ville komma och hämta sin medicin. Det var under OS-tider och det gick mycket bra förklarade den som ansvarade för medicinen. Det skulle vara något stort på kvällen sa ansvarsmänniskan. Plötsligt höjdes en grov röst och halvskrek att det förhelvete bara är bröd och skådespel. Alla jävla nedskärningar, varför vill ingen snacka politik? Oj vilken frisk människa tänkte jag som minsann skulle se det där viktiga. Nu jobbar chaffisen fortfarande och gör vad jag vet ett bra jobb.

Man kan ju fråga sig vad det är för samhälle vi har skapat, enligt regelboken skulle jag ha låtit kvinnan med hundringen stå kvar och frysa. Vem vet vad det skulle ha inneburit. Och sen kanske det bara är ett sätt att få mänsklig kontakt genom att fråga om när nästa buss går? Jag har ingen diagnos men det är inte helt normalt att skriva jordens längsta blogginlägg heller. Men jag känner faktiskt ingen som är normal. Lustigt att det var just i Svenskan som Mona Salin bredde ut sig om hur vi ska arbeta längre i framtiden. Alla psyksjuka borde få var sin blogg, när ekonomin tillåter..........

Mvh Håkan

Om kopparnas betydelse för konsten

Imorse var jag lite sen till jobbet och hann inte njuta av Berits fina smörgåsar och vårt saggiga automatkaffe man vill ju vara typ tio minuter tidig så att såna saker hinns med men icke. Jag hade åtta minuter i Alvik strax efter och gick in på MC-donalds för att ta en frukostmeny ett. Vanemänniska som man är särskilt på morgonen så blir man förvånad och lite stött då hon i kassan erbjuder mig att välja på två koppar som inte ingår men ska ges bort pga att de haft en kampanj innan och inte lyckats krängt dem.

Jag tog den röda men inte så lätt utan jag tvekade länge, den gröna var om möjligt ännu fulare men det var tanken på att ha något hemma som man fått från donken. Jag har funderat hela morgonen på detta och bestämmt mig för att reda ut saken här på denna blogg som ingen läser. Mest till mig själv alltså, jag har inget stavningsprogram och bjuder säkert på en hel del stavfel, håll till godo.

Jag tycker att Kaffekoppar har en unik ställning i hemmet om man jämför med tallrikar, glas och framför allt skedar. De har sin egen historia och alla har sin favorittyp men vad säger koppen om användaren? Jag tänker gå igenom vårat kollektivs kopphistorik och dra en del slutsatser från denna.

Exempel ett:

Dessa är mina favorit koppar, jag och mitt ex Karin samlade dem och hon tog bara med sig kärlekskoppen i serien när vi bröt våra band. Den var rosa och vad jag minns så gick små mumintroll och höll varandra i hand och det var lite moln och så. Den var fin men jag är tacksam att hon bara ville ha den. Min favvo bland dem är den konstiga tingesten som springer och verkar vilja gömma flaskor. En jobbarkompis har Muminpappan som favvo då han blev kallad för det när han körde skolbuss för länge sen. Förövrigt är han från finland och mycket stor till växten. Lilla My och Morran är även de koppar som inte samlar damm när vi får besök. Dock ingens favvo vad jag vet.

Exempel två:

Detta är Pelles favorit, jag tror det var den enda kopp han tog med sig från mor och far då vi flyttade in här. Kanske hade han två från början och en har gått sönder men det är inte viktigt. Det som avslöjar Pelle är den fint rundade formen i kombination med funktionalitet. Jag vet inte vad han avslöjar med det men det är lite myspysigt att veta vilken kopp man ska välja om det handlar om att ta ner en fika bricka till en film. Han tar mycket mjölk i koppen och dricker inte alls om mjölk inte finns. Pelle är en av dem som fixar fikatilltugg i kollektivet. Hans specialitet är en paj där inlagd aprikos, annanas eller mango ingår. Hans tjej Susanna har utvecklat pajbottnen på ett sätt som jag inte har koll på men den har blivit ännu bättre med tiden.

Exempel tre:

Vana kollektivbesökare vet att detta är Egils koppval. Han är den av oss som mest uppskattar fikastunden och att ta fram fel kopp åt honom är lika med döden. Det finns flera olika koppar han dricker ur, det som förenar dem är dess litenhet, dess fina lilla handtag och matchande fat. Han tar bara typ en halv kopp åt gången, kaffet skall vara varmt hela tiden och riskerar att kylas av om hel kopp ihälles. Mjölk och socker använder han inte, kaffet ska vara av Arvid Nordkvisttyp men bara de mörkaste är ok. Kaffet skall vara som kontrast till det söta man äter till, han dricker aldrig bara kaffe utan vi är bortskämda med kladdkakor och olika pajer var dag.

Exempel fyra:

Dessa koppar är mitt sämsta köp, de kommer från en katalansk restaurang i Barcelona och är egentligen ölstop. Jag tycker inte att de funkar som det eftersom man vill se den vackra gula färgen och den imma som bildar droppar med tiden. Konstigt nog så har de blivit Pelles och Susannas favorit tekoppar. De var såklart dyra och verkade som en så bra idé men det känns som om att man kidnappat dem från sin kultur och tagit hem dem som något slags slavar. Jag dricker aldrig något ur dem men tycker att det är kul att andra gör det.

Exempel fem:

Dessa koppar fick jag av farsan och de var mina favvo innan jag upptäckte muminkopparna. Nu är det Peter Stolpes favvo och förut var det lite slagsmål om en av dem var i disken. Peter och Martin är annars lite lika i sitt fikande. Martin köper ett konstigt billighetskaffe som Egil bara dricker under ljudliga protester och då inget annat finns hemma. Martin är en man som gillar stora koppar men som står utan favorit. Det är nästan som om han markerar detta varje gång det ska fikas, det är svårt att peka på något i hans sätt men det ligger i luften, svårt att förklara.

Exempel sex:

Här har vi dagens tvivelaktiga nyförvärv, så MC-donalds så att det inte finns. Men jag undrar varför jag har sånt agg mot den. Har jag förutfattade meningar och aser att det bara är white trash och barnfamiljer som har dessa i köket? Troligen är det så men jag drar mig till minnes att jag hade typ favvokoppar en period som var mycket fulare. Det var så att min Saab 900 som jag köpte av en arbetskamrat blev stulen för länge sen.

Efter ca en månad hittade polisen den och ett gäng kriminella hade kört omkring med den lite som sin egen. Inte genitypen av skråt utan snarare tvärt om. De hade kört av avgasröret och målat om inuti bilen. Kanske för att den inte skulle gå att känna igen, där lyckades dem. Jag hämtade bilen i Farsta och kollade igenom den när jag kom hem. Det låg lite inbrottsverkyg som jag konfiskerade och så var det barnteckningar och två fula gula koppar som jag tog till mitt hjärta. Nu kan de vara bortstädade för att folk inte tycker att de passar in men det är skumt att jag gillar tjyvkopparna men inte denna. Slutsatsen är nog att jag tycker mig vara för fin i kanten för denna kopp som inget ont gjort.

Tack för att du redde ut detta för dig själv, ta dig själv i kragen nu.

Mvh. Håkan