onsdag 4 november 2009

Om besvär med psykiska problem

Imorse hann jag heller inte med garagefrukosten som jag har som mål att starta dagen med. Min närmaste framtid stod svart på vitt på den ihopvikta lapp jag klämt fast där biljetterna skulle vara då vi hade sånt att bjuda på. Planen låg klar, en frukostlucka siktades vid niotiden om jag köpte grejer i islandstorget under treminuters uppehåll för att sedan förtäras under 18 minuter på 113:s slutstation fint belägen i en vändplan med skogsutsikt. Allt gick fint, man ger sitt inövade leende som erfarenheten skulpterat fram för att väcka känslan av att det är lugnt. Jag tänker mig att det utstrålar: kul att just du åker kollektivt, gå gärna och sätt dig. Inte för mycket, inte för lite.

Allt brukar gå så bra, pulsen ligger fin på gränsen till dvala konstigt nog. Men imorse var det kallt och blåsigt, på en högt belägen hållplats stod en ensam kvinna och väntade. Man glider in för att stanna fint och lugnt lagom nära kanten. Framdörren öppnas och hon står utanför och letar i sin plånbok. Tick tack, sekunderna går och det börjar bli kallt bakom ratten. Gå in och sätt dig kvinna kan man ha tänkt men hon stod kvar. Tiden går och dvalan bryts till surhet. Det som gör saken värre är att när hon väl gått in så halar hon upp en hundralapp. Det händer ibland men man förklarar att det var något år sen man kunde betala på bussen du vet? Hon ber om att få åka ändå och sura jag slänger iväg ett ja ja ljud.

Kanske berodde min surhet på att jag nu hade frukosten i sikte inom 15 minuter. Men redan innan vi kommit till nästa hållplats kom hon fram lättad och visade att hon hade ett färdtjänstkort i snyggt fodral. Sådant kort tror jag man får om man är sjukpensionär. Fortsättningen gick bra och jag hann med att kika in till vår gamla kollegas kiosk och fick med mig macka i plast, kaffe och en risifrutti som efterrätt. När jag lämnade bussen var det en kvinna som frågade mig om när nästa buss gick. Folk tror att man vet sånt, jag sa att det finns en tidtabell i busskuren och där står det alldeles säkert. Konstigt att folk undrar det så ofta.

När jag kom tillbaka för att fortsätta färden så stod hon fortfarande där och såg nu pillemarisk ut. Hon sa att jag borde köpa pytt i panna för då hade jag ju en hel matlåda. Sen sa hon " - Nu ska du komma ihåg vad jag säger, i pytt i panna är det stekt kött, stekt potatis och stekt korv." Jo det låter gott sa jag, men mystisk dam tänkte jag. Hon hakade på och när jag släppte av på sista hållplatsen så vad det bara hon och kvinnan med färdtjänst. Pytt i panna kvinnan tog adjö genom att förklara att de skulle minsann på kurs. Skumt tänkte jag eftersom de suttit långt ifrån varandra och inte snackat ett dugg.

Nu fick jag min frukoststund och mackan var god fast den legat i plast. Risifruttins socker väckte minnen om alla psykiskt sjuka vi skjutsat genom åren. Jag började 97 och vet inte när de slängde ut alla från beckonberga sjukhus. Men jag minns den kille som kallades läppen som satt och sket i busskurer men ändå skulle åka med bara han dragit upp byxorna. Han torkade sig inte och chaffisarna tyckte att det var äckligt att ta med honom. Sen har vi kvinnan som åkte fram och tillbaka mellan solvalla och mariehäll, kort sträcka och tog alltid en evighet på sig för att få upp kortet. Man sa att man visste att hon hade kort men det skulle visas tyckte hon nog för hon sa aldrig nåt och fick fram det till slut. Det känns som hon åkte dygnet runt. Hon luktade inte piss på något sätt men en del gör det och konstigt nog vill de gärna sitta längst fram.

Sen har vi en galen snubbe med ögonlapp som är rasist. Han har gett sig på en kollega från indien ryktas det om. Han blir galen om inte fläktarna är på och takluckorna är öppna. Han andas i en trasa och sparkade en gång till ett par tonåringar som hade fötterna på sätet enligt honom. Då blev jag arg och vägrade köra om han inte höll käften och satt still. När han gick av så gjorde han det karaktäristiska anmälningsförfarandet. Han antecknar bussnummret och säger att han minsann ska anmäla in en.

Det finns ett rykte att en mycket stor och stark psyksjuk kille gick på runt blackebergssjukhus och när han gick bakåt i bussen så satt en stilig kille och läste Svenskan. Då slog han ihjäl honom. Det var mycket länge sen och historien andas klasshat på ett bra sätt tycker jag.

Jag minns när jag var fackligt engagerad på jobbet och min dåvarande chef improviserade lite i rehabarbetet. En medlem hade fått en deprission och själv sökt hjälp på Beckis. Nu var det bra med chaffisen igen och trodde sig må bra av att jobba igen. Det himlades med ögonen och gjordes wash out tecken bakom medlemmens rygg på rehabmötet. Chaffisen skulle galenförklaras genom att kontakt togs med behandlande läkare. Man blir ju förbannade de e klart och det slutade som så att jag tog ut skyddstid under ljudliga chefsprotester och hängde med chaffisen till Beckis.

Psykläkaren hade svårt att veta typ hur normalläget var för chaffisen. Det kunde jag förklara eftersom vi jobbat ihop i tio år. Sen snackade de själva en stund och jag väntade i korridoren. I änden av korridoren pågick ett möte bakom några skärmar. Jag såg inte men hörde vad de talade om. Kanske var det tio stycken patienter eller snarare folk som ville komma och hämta sin medicin. Det var under OS-tider och det gick mycket bra förklarade den som ansvarade för medicinen. Det skulle vara något stort på kvällen sa ansvarsmänniskan. Plötsligt höjdes en grov röst och halvskrek att det förhelvete bara är bröd och skådespel. Alla jävla nedskärningar, varför vill ingen snacka politik? Oj vilken frisk människa tänkte jag som minsann skulle se det där viktiga. Nu jobbar chaffisen fortfarande och gör vad jag vet ett bra jobb.

Man kan ju fråga sig vad det är för samhälle vi har skapat, enligt regelboken skulle jag ha låtit kvinnan med hundringen stå kvar och frysa. Vem vet vad det skulle ha inneburit. Och sen kanske det bara är ett sätt att få mänsklig kontakt genom att fråga om när nästa buss går? Jag har ingen diagnos men det är inte helt normalt att skriva jordens längsta blogginlägg heller. Men jag känner faktiskt ingen som är normal. Lustigt att det var just i Svenskan som Mona Salin bredde ut sig om hur vi ska arbeta längre i framtiden. Alla psyksjuka borde få var sin blogg, när ekonomin tillåter..........

Mvh Håkan

2 kommentarer:

karin sa...

du borde skriva en bok håkan, det här var jättefint och tänkvärt.

Håkan sa...

Tack Karin, du hemliga identitet vem du än är.